E 10 är broar och mera broar. 
Foto: Esko Vähämaa.E 10 är broar och mera broar. Foto: Esko Vähämaa

Vår sommarresa till Nordnorge

Sist oppdatert: 13.05.2016 // Karavanaren Esko Vähämaa skriver om sin resa till Nordnorge under sommaren 2015. Berättelsen publicerades på finska i MA-Sanomat 4/2015. (Översatt av Annika Törmä)

Vi har känt våra karavanvänner Sirpa och Leo från Varkaus ända sedan millennieskiftet. För ett par år sedan gjorde vi en lyckad resa till västra Estland tillsammans. På hösten 2014 frågade de om våra resplaner för följande sommar. Eftersom vi inte hade planerat något, föreslog Sirpa och Leo en gemensam resa till Nordnorge med Lofoten som huvudmål. Tidpunkten för resan begränsades dels av Sirpas arbete, hon är nämligen den enda av oss som fortfarande tjänar mammon, och dels av Tangomarknaden i Seinäjoki, som de har besökt nästan varje år.

Vi tog oss en funderare. Vi hade ju aldrig varit bortom Skibotn i Norge, så tillsammans beslöt vi oss för att åka. Tidpunkten bestämdes enligt Tangomarknaden, som inföll 8–12 juli. Efter det skulle Sirpa ha två veckor kvar av sin semester. Vi började skissa upp tidtabeller och rutter på papper. Två veckor är inte mycket tid men vi lyckades få ihop ett utkast som nu skulle igenom en slutgiltig kontroll. Resetips fick vi av våra bekanta som hade besökt området tidigare. Vi fick också nyttig information från ett överraskande håll: Norges ambassad i Helsingfors. Tack för det! De bästa tipsen på vägval fick vi av en berest familj i Vanda som vi har gjort många fantastiska resor i Europa med. Vi valde att göra ditresan via Torneå och Kiruna och därifrån vidare till Narvik. Returresan skulle gå längs Silvervägen. Kartorna synades noga men till slut måste programmet slås fast för dagen D närmade sig.

Lite bakgrundsfakta

Som vi alla vet är Norge en monarki. Statschefen är kung Harald V. Norge har lite över 5 miljoner invånare. Utan sina ”kolonier” är landet till ytan lite mindre än Finland men nästan två gånger så långt. Vid de smalaste ställena är Norge bara några tiotals kilometer brett. Ytstrukturen är mycket ”grov” med höga berg eller fjäll och långa, djupa vikar som kallas fjordar. På grund av geografin har trafiken fram till våra dagar huvudsakligen skötts med båtar till sjöss. Den svårforcerade terrängen är också orsaken till att järnvägen i Norge begränsar sig till Oslo–Bergen–Trondheim och Malmbanan från svenska Kiruna till hamnen i Narvik. De befintliga landsvägarna har varit krokiga och backiga, alltså svårframkomliga. På senare tid har Norge med sina oljeinkomster satsat stort på landsvägstrafiken. Det har byggts tiotals broar och tunnlar som har minskat behovet av landsvägsfärjor.

En liten precisering är på sin plats. Vi talar här om en resa till Lofoten men också Vesterålen och Narviksområdet är en väsentlig del av resan. Genom dessa områden går Europaväg E 10, som börjar redan på den svenska sidan och korsar E 6 norr om Narvik.

Nu till själva resan

Vi började alltså resan i Seinäjoki lördagen den 11 juli. När tangomarknaden var över styrde vi kosan norrut. Den första natten tillbringade vi vid sanddynerna i Kalajoki. Det är ett fint ställe men det var lugnt med avseende på campingturister. Dessutom var det rätt dyrt, 35 €/natt. Bara några tiotal husbilar och -vagnar! Härifrån fortsatte färden i behagligt väder över slätterna i Norra Österbotten till shoppingcentret Zeppelin nära Uleåborg, där vi slösade första delen av reskassan. Därifrån körde vi vidare till vårt övernattningsställe, Torneå Camping. Campingen är liten men ligger på en fin liten ö. Här var det återigen nästan fullsatt av turister på hjul och man fick valuta för pengarna, 26 €/natt.

På tisdagsmorgonen åkte vi högtidligen över gränsen till Sverige och Haparanda. I praktiken märktes gränsövergången faktiskt inte mer än att det vita mittstrecket på vägen blev gult! Vår färd fortsatte längs en bra motortrafikled förbi Kalix, där vi sedan svängde till höger mot Kiruna längs väg E 10. Snart passerade vi Polcirkeln och närmade oss de svenska fjällen. Vi kom till korsningen mellan E 10 och väg 45, där vi bestämde oss för att följa den senare ett tjugotal kilometer och passera Malmberget och Gällivare. Vi körde några kilometer mot Jokkmokk och kom till ett stort fritidscenter som lokalbefolkningen kallade för Dundret. Där fanns ett nytt, stort och mäktigt vintersportcenter, Hellner Stadion, där de första vintersporttävlingarna hålls på hösten. Det var ett fint ställe, som dessutom byggdes ut med buller och bång. På området fanns också en stor semesterby och en campingplats.

Efter att ha sett oss omkring och fått lite fika körde vi tillbaka till E 10. Vi hade planer på att övernatta i Kiruna men det lyckades inte. Ingen camping! Den närmaste skulle ha funnits i Jukkasjärvi före Kiruna. Vi kunde alltså inte bekanta oss med Kiruna utan fick köra vidare. Det var synd, för staden går en sorglig framtid till mötes, den sjunker så småningom ner i de håligheter som under tiotals år har grävts ut under staden. Men den historien skulle vara värd en helt egen berättelse.

Ja, vägar och vägarbeten fanns det gott om, ungefär femtio kilometer av de sistnämnda. Långsamt gick det men allt har ett slut. Plötsligt dök det upp en skylt framför oss i Abisko: Camping. Vi frågade om det var möjligt att övernatta här men fick svaret att området var stängt. Undrar om det var laestadianmöte för det var så många bilar och vagnar. En utomstående yngre gentleman sa att det fanns ett motell med camping på vänstra sidan av vägen drygt tio kilometer längre fram. Han hade rätt. Vi kom till Björkliden Motell & Camping. Själva motellet är på en ståtlig plats uppe på en hög kulle, där checkar man in. Campingområdet är en jämn makadamplan med sanitärutrymmen precis bredvid en slalombacke. På andra sidan landsvägen går den berömda Malmbanan och bakom den ligger en vacker fjällsjö. Vi tillbringade en lugn natt för 240 SEK. Rekommenderas, ingen trängsel här inte!

Vi anländer till Norge, resans huvudmål

Följande morgon körde vi pigga vidare mot nya äventyr. Landskapet var storslaget, ytterst stenigt, nästan ingen vegetation bara någon enstaka fjällbjörk här och där. På de karga klipporna fanns det ändå många stugor. Här behöver man inte klippa gräsmattan! Det var speciellt. Snart mötte vi nya gränsformaliteter, dvs. att den gula mittlinjen åter blev vit. Nu var vi alltså i Norge och nästan strax i Narvik.

Narvik är en hamnstad innerst i Ofotfjorden med ungefär 18 500 invånare. Malmbanan från Kiruna i Sverige tar slut här. Malm från Kirunaområdet har fraktats med tåg till Narvik i nästan hundra år för att därifrån skeppas vidare ut i världen. Under andra världskriget var hamnen mycket omstridd på grund av malmtransporterna. I dag är staden en livlig handels- och hamnstad, som också har ett modernt vintersportcentrum. Övriga nämnvärda sevärdheter är bl.a. Fiskehallen, Museum Nord som visar bl.a. Ofotenbanans och rallarnas historia, krigsmuseet som skildrar slaget om Narvik, Ballangen bad och ett hantverksmuseum. Narviks vänort i Finland är Rovaniemi. Om Narvik kunde man skriva en hel bok, men det får bli till en annan gång.

Vi kom till Narvik på förmiddagen och hade tid att se på stan, tanka ”mopparna” till priset 14,24 NOK/liter, alltså cirka 1,60 €/liter. Det byggs mycket i staden, vägarna förbättras och nya broar blir till. Ett brobygge låg på nordsidan av staden. Den mäktiga bron går över Ofotfjorden och ger en ordentlig genväg till Lofoten. Vi fortsatte färden norrut längs E 6 tills vi kom till E 10, som skulle leda oss ända till Å fiskarby vid Lofotens sydspets. Landskapet längs vägen är högtidligt magnifikt. Höga berg på ena sidan av vägen och havet på den andra. Det är dramatiska backar, snäva kurvor, broar och tunnlar. Vägen är i mycket gott skick även om den är rätt smal. Det var en glädje att köra här också med en lite större bil.

Framme i Vesterålen

Efter några timmars körning avviker vi från väg E 10 och styr kosan längs väg 83 mot Harstad, där vi ska övernatta. Med hjälp av navigatorn hittar vi lätt till Harstad Camping, som ligger mitt i centrum vid havet. Området är relativt litet, rätt nytt och snyggt i en lätt sluttande terräng, en del med gräsplan, en del med grovt grus. Nu var campingen rätt fullsatt, bl.a. ett tiotal finländska brandmän var på fiske- och dykningsresa. De hade fått fångst, så vi blev bjudna på torsk! Vi satt och grillade i den ljumma kvällen tills det var dags att krypa till kojs. Vi hade nästan fallit i dvala när det plötsligt knackade hårt på dörren. Lite uppskrämda gick vi och öppnade, och där stod två pigga småflickor som ville veta varifrån vi kom. Båda våra bilar hade Finlands flagga i topp, vilket hade väckt de norska flickornas intresse. De fick svar på sin fråga. Den gemytliga natten kostade oss 280 NOK. Rekommenderas!

En av sevärdheterna som lockat hit oss var Adolfkanonen i stadens utkant. Den hittades först en tid efter världskriget och återfinns nu på ett militärområde. Vi borde ha anhållit om passersedel från stadens turistinformation för en guidad tur till kanonen. Den första möjliga omvisningen skulle ha varit tidigast om ett par timmar men det var osäkert om den skulle bli av, så vi stannade inte och väntade. Precis invid området fanns ett naturum och en fin gammal kyrka, Trondenes kirke med anor från 1200-talet.  En imponerande stenkyrka, också den vid havet. Den måste vi såklart ta en titt på! Harstad har ungefär 24 000 invånare. Här lägger också Hurtigrutens färjor an. En fin och modern stad! Men vår resa fortsätter.

Eftersom vi redan var på norra sidan om Harstad fortsatte vi vidare längs väg 83, som går vackert längs Atlantkusten. Snart kom vi till stranden i Refsnes, där färjan går över fjorden till Flesnes. Resan tar en knapp halvtimme vid lugnt väder och kostar 257 NOK. Vår resa fortsatte efter överfarten längs samma väg 83, tills vi kom till en korsning, där vi vände av på väg 85 mot Sortland. Vid infarten till staden körde vi över en hög, imponerande bågbro. Eftersom det var tidig eftermiddag, beslutade vi oss för att kolla in det lokala affärslivet, alltså mataffären. Sortland är en fiskeristad med över tiotusen invånare. Den kände Nobelprisförfattaren Knut Hamsun kommer härifrån. Han har till och med fått ett eget museum. Här finns också ett museum för samekultur.
Vi strosade omkring en stund och bad sedan navigatorn ta oss till följande övernattningsställe. Och det klarade den av! I utkanten av staden finns också här en kombination av motell och camping. Denna heter Sortland Motell & Camping och ligger i en trevlig sluttning med fantastisk utsikt. En rätt stor, snygg och prydlig plats. ”Gamle husbonden” var en härlig typ! Också den här campingen fylldes upp så småningom. Vi hade en gemytlig grillkväll innan John Blund kallade. Detta nöje kostade 300 NOK/natt.

Vi bekantar oss med en genuin fiskeidyll i Stø

Fredagen den 13 juli var vi fulla av förväntan. Vi hade stämt träff med Sirpas tidigare arbetskompis Marjo. Vi skulle besöka hennes familj i Stø, som ligger några kilometer västerut från Myre. Tiden för träffen med Marjo var fastslagen men vi var ute i god tid och stannade till i Myre, där vi gick lite i affärerna. Marjo hade skickat en bild på byggnaden som hon jobbar i. Den hade en speciell arkitektur. Vi gick utanför våra bilar och jag kastade en blick på huset intill. Det var överraskande likt fotografiet. En kvinna inne i byggnaden lade märke till mig och kom ut. Det var Marjo! Där började vårt samarbete. Vi körde efter Marjo till deras hem i Stø. Marjo har bott här i Stø med sin man Teemu i cirka tio år. Deras hem är byggt i ett gammalt bönehus, som hade stått oanvänt i åratal. Stø ligger längst ute på en udde och är en fiskarby med ungefär 150 skorstenar. Här tar landsvägen slut i havet. Längst ute på uddspetsen finns en liten campingplats.

Ett av våra huvudmål, en havsfisketur

En av höjdpunkterna på vår resa var att komma ut på en fisketur till havs. Det lyckades med Marjos hjälp. Vi gjorde en fyratimmars privatutflykt på ett soligt och vindstilla hav, men det var fortfarande dyningar efter de senaste dagarna - ungefär fyra meter höga! Det störde ändå inte våra planer utan vi hoppade i Stø Safari A/S:s (Stø Bobil Camp) safaribåt som drevs av dryga hundra japanska hästkrafter. Vi körde ungefär en halv kilometer ut, där djupet var 60–80 meter. Leo och jag kastade ut betet. Vårt ”metspö” hade ett 200 grams bete med en flera tums krok, den var alltså stor. En glad fiskare med sin fångstUngefär en meter från den första fanns en likadan krok till med en färggrann plaströrsstump. Det fanns också versioner med ännu fler krokmysterier. Och fisk fick vi. Några torskar på 2–3 kg. Leo fick en nästan femkilos sej. Vi fick ett flertal mindre torskar och sejar men vår värd sa att de var bebisar, så de släpptes tillbaka ut i havet. Förhållandena var ytterst gynnsamma med strålande väder och tillräcklig fångst. Vår ”skeppare”, en gammal fiskare och ägaren till safariföretaget var toppen! Inget under att den finske tv-kändisen Mikko ”Peltsi” Peltola gjorde ett av sina tv-program på en fisketur med samme man. Men smakar det så kostar det, en båtplats för fyra timmar kostade 450 NOK/person och fiskeredskapet 100 NOK/fiskare. Det var inte alls mycket för den upplevelsen.

Men det roliga tar slut och tåget måste gå. Vi tog avsked av Marjo och vände kosan tillbaka mot Sortland. Vi susade förbi staden och körde vidare mot Melbu, där vi återigen kom till vägs ände. Före Melbu åkte vi förbi Stokmarknes, en småstad med 3 500 invånare. Där finns Hurtigrutenmuseet. Hurtigruten är en berömd båtlinje mellan Trondheim och Hammerfest som invigdes redan 1893. (Hurtigruten betyder ju ”snabb rutt”!)

Vi körde ombord på färjan, som skulle ta oss till Fiskebøl. Det ordnades till priset 266,67 NOK och överfarten tog ungefär en halvtimme.

Nu är vi på Lofoten!

Vi konstaterade att landskapet blev frodigare efter Fiskebøl. Omkring oss växte också annat än fjällbjörkar, det fanns till och med små odlingar vid vägen. I den stilla kvällen körde vi tvärs över ön till Svolvær, Lofotens inofficiella huvudstad med bara 5 000 invånare. Här om någonstans erbjuds båtutflykter av alla de slag: fågel-, säl- eller valsafarin samt fisketurer. Från Svolvær finns det också ett flertal färjeförbindelser till fastlandet. Till sevärdheterna räknas en ståtlig katedral, Lofotens krigsmuseum samt Lofotsakvariet och Lofotsmuseet i grannstaden Kabelvåg, som ligger några kilometer söder om Svolvær. Vår navigator dirigerade oss till Ørsvågvær campingplats. I området finns det många campingplatser men den här låg vid havet och var tillräckligt bra för oss med bilplatser på gräsmatta. Vi anlände på kvällen, så det var redan ganska fullsatt men vi fick ändå en plats. Nu orkade vi inte umgås desto mer, utan intog vågrätt ställning efter maten. Följande morgon sträckte vi på oss efter ännu en natt med god sömn, tog våra piller och gjorde upp med campingvärdarna. Det klarade vi av i reda pengar, 240 NOK/natt.

Lofotens sydspets

Vår resa fortsatte söderut. Vi bestämde oss för att köra i sakta mak ända ut till sydspetsen och på tillbakavägen stanna vid sevärdheterna. Ett par timmar senare kom vi till andra änden av E 10, till Å i Lofoten, i praktiken bara Å nuförtiden. Vägen tar slut på en parkeringsplats genast efter en tunnel. Invid parkeringen finns en imponerande ”turistfälla” för oss resenärer. Där säljs lokala souvenirer i alla storlekar och utföranden. Det var smycken, skjortor, blusar och kepsar av olika slag. En keps med texten Lofoten måste vi naturligtvis ha! Precis nedanför parkeringen ligger en av Norges bäst bevarade fiskebyar. En av orsakerna till att stället har bevarats så väl är att byn inte är bara ett museum utan där pågår aktiviteter hela tiden. Det finns post, butik, bageri, tull och till och med gamla fiskarstugor som man får hyra för övernattning. Här får man lätt en hel dag att gå åt. Fint ställe! Här finns också museer: fiskemuseum, torrfiskmuseum, fiskeredskapsmuseum och båtmuseum.

Men trots allt måste vi lämna Å och inleda hemresan. Från Moskenes kan man ta färjan över till Bodø, vilket är ett beaktansvärt alternativ när man kommer till Lofoten. Moskenes har drygt 1 100 invånare. Därefter kom vi till en av Lofotens äldsta fiskarbyar, Reine, som grundades 1743 och är en liten by med 500 invånare. Kör man vidare kommer man till Sund och Sund Fiskermuseum/smedja. Fiskerelaterat igen!

En landskapstunnel på Lofoten

Följande mål: Glashyttan i Vikten

Vid vårt följande resmål skulle man kunna tillbringa flera dagar. Vi kom nämligen till Vikingamuseet Lofotr i Borg. Besökarna får åka ut till havs med vikingar i vikingabåt. Man kommer till ett museum som utifrån påminner om ett uppochnedvänt vikingaskepp. Det finns mycket att se. Och en stor souvenirbutik förstås, med allt från små souvenirer till kläder. Till överkomliga priser dessutom! Bredvid museet finns också en vacker kyrka men vi förstod inte om den också hörde till ”rekvisitan”. Hur som helst, den är i alla fall vacker på utsidan.

Dagen började lida mot sitt slut och våra krafter tryta, så vi körde tillbaka till Kabelvåg och välbekanta Ørsvågvær. Vi klarade övernattningen till samma pris som förra gången, 240 NOK. Den här dagen hade vi sett mycket. Längs vägen fanns det massor av torkställningar för fisk, torsk, men de var alla tomma. De enda ställningar som hade fisk fanns i Å men i dem hängde bara miljontals fiskhuvuden. Redan i Stø berättade vår fiskarmästare att fiskarna åker ut på fiskafänge först på hösten. Fångskvoterna var fyllda just nu.

Sista dagen på Lofoten

Följande dag bekantade vi oss med Svolvær centrum och dess affärer. På eftermiddagen tog vi reda på färjeförbindelserna till Skutvik och tankade bilarna till priset 13,50 NOK/l. Vi hade förstås läst lite slarvigt och färjan som gick kl. 14.00 tog oss inte. Efter lite noggrannare läsning insåg vi att den gick bara till närliggande Skrova. Färjan kom tillbaka och plockade denna gång upp oss kl. 16 för en tvåtimmars båtresa. Överfarten var behaglig och gjorde också nu en sväng via Skrova. Till slut var vi framme i Skutvik. Färjan tömdes och rallyt mot Ulfsvåg och väg E 6 började.

Vi styr kosan hemåt

Efter några tiotals kilometer kom vi faktiskt till väg E 6, som är Norges huvudstråk i nord-sydlig riktning. Här i norr är vägen väldigt smal, krokig och backig. De lokala förarna bryr sig inte om hastighetsbegränsningarna, de kör i hejdlös fart. Till och med lokalbefolkningen varnade oss för det. Vi körde E 6 söderut till Innhavet. Utöver en camping fanns här också en Shellmack som fungerade som reception. Väktarna vid Shells campingplatsVi var på Tømmerneset Camping. Läget var återigen mycket fint vid havsstranden men området har inga duschar eller toaletter. Dusch kan man betala för på motellet mittemot, där finns också toaletter. Också mackens toaletter står till förfogande. Trots bristerna var stället lugnt och trevligt. Dessutom lagade mackföreståndaren mäktiga Sibylla-korv med bröd åt oss, med två långa korvar. Med den vägkosten i magen var det bara att krypa upp bredvid gumman. Den här campingen var den billigaste på norska sidan för vår del, bara 130 NOK/natt.

Följande dag, den 21 juli, var den sista på norsk mark. Vi fortsatte färden på E 6. Nu körde vi genom så många vägtunnlar att vi tappade räkningen, men någonstans mellan tolv och femton var de. I den andra långa tunneln körde vi efter en långtradare och en buss och efter oss kom vårt ressällskap. När vi var halvvägs genom tunneln saktade långtradaren och bussen plötsligt in. Orsaken märkte vi snart: vi möttes av en långtradare som körde i hutlös fart. Vid mötet med bussen tog den mötande bilens konstruktioner i taket eller väggen på tunneln och en massa stenar regnade över oss. Den mötande långtradaren fortsatte utan att sakta in. Vi körde ut ur tunneln med sand och stenar smattrande kring bilen. En stund var också sikten närmast obefintlig. Också långtradaren och bussen framför oss körde vidare. Vi stannade vid följande rastplats för att inspektera skadorna. Vår vänstra sida hade fått några större skråmor och en stor buckla på taket. Som tur hade alla luckor och fönster klarat sig. Men det blir en tur till försäkringsbolaget. Leos och Sirpas bil fick några mindre ”blessyrer” men inga större skador. Vi antog att också bussen som tog emot den värsta stensvärmen hade fått en ordentlig smäll i sidan. Vi observerade också att vår hastighet på 60 km/h och omkörningsförbudet inte respekterades det minsta. En personbil med släp bara susade förbi. Vi hade i förväg varnats för dessa tunnlar och den smala vägen, och det var inte förgäves.

Obemärkt från Norge till Sverige

Vi kom trots allt till den sista lite större staden på norska sidan, Fauske. Härifrån går det också en väg till Bodø, därifrån det finns en färjeförbindelse till Lofoten. Fauske är ett samhälle med ungefär 10 000 invånare. Här var vi tvungna att göra en affärsrunda. Efter pausen fortsatte vi söderut igen ungefär 70 km längs E 6 tills vi kom till korsningen med väg nr 77. Vi svängde in på denna verkligt smala, krokiga väg med många backar. Vi tvivlade nästan på oss själva och navigatorn men fortsatte modigt vägen fram. Förarna hade inte tid att beundra landskapet men de andra påstod att det var magnifikt! De tog också många bilder! Vi hade kommit in på den berömda Silvervägen som går genom Sverige till Skellefteå. Denna svindlande sträcka var kanske bara ett tiotal kilometer lång men oförglömlig. Vägen blev så småningom bättre och snart märkte vi att vägens mittlinje hade blivit gul. Vi var på väg över Kölen, nästan en kilometer över havet. Vägen hade nummer 95 och vi hade utan att märka det kommit över till Sverige. Nu var vägen riktigt bra. Den eviga snön låg kvar vid vägkanten och vi bara måste krama till en snöboll. Vi körde förbi Pieljekaise nationalpark. Kanske var det reströttheten som gjorde sig påmind men vi orkade inte gå på vandringstur i parken. Vi fortsatte i sakta mak genom ett ståtligt landskap och kom fram till Arjeplog. Också här möttes vi av en motell & camping-kombination som hette Silver Camping Arjeplog. Området låg vid stranden av en fjällsjö med motellet längst ute på udden. Vid stranden fanns flytande stugor att hyra. Caravanområdet var på ett jämnt fält, sanitetsutrymmena med bastu var rena och snygga. Vi trivdes, grillade och gick till slut för att tvätta av oss resdammet i den väl tilltagna bastun, där det talades enbart finska. Det var något idrottssällskap som badade bastu med oss. Den här fröjden kostade 245 SEK/natt. Vi rekommenderar stället också för andra.

 

Storforsen i SverigeDen berömda Storforsen!

Efter en natts vila och ett gott morgonmål var det trevligt att styra ut på vägen igen. Vi kom till Arvidsjaur, som vi beundrade genom bilfönstret, en pigg liten stad. Här blev vi lite oeniga med navigatorn. Vi hade velat ta väg 94 till Älvsbyn och därifrån vidare längs väg 374. Navigatorn bad oss ta väg 45 mot Jokkmokk. Vi trodde på navigatorn och det var ett bra beslut. Vägen var fin och i gott skick. Vi körde över Piteälven och den mäktiga forsen vid Gransel. Där stannade vi och fotograferade forsen innan vi fortsatte färden. Nu kom vi till väg 374, som jag nämnde tidigare, men vi fortsatte mot Piteå. När vi hade kört ett trettiotal kilometer kom vi till ett naturreservat, där en vägskylt visade mot Storforsen. Vi körde in på parkeringen, därifrån det går stigar till ett Naturum och till Nordens största vattenfall, dvs. fors. Forsen är ungefär fem kilometer lång, 30–40 meter bred där den är som smalast och har en fallhöjd på över 60 meter. Det är enorma vattenmängder som forsar fram. Vi beundrade forsen från ramperna som byggts precis invid den. Också här har man beaktat turisterna, det fanns alltmöjligt i souvenirväg att köpa. När vi sett oss mätta på forsen körde vi bilarna till närmaste motell & campingkombination alldeles nedanför forsen, Storforsen Motell & Camping. Stället är verkligen fint och mycket rent och snyggt. Här fanns också överraskande många turister. Man kunde höra forsens brus ända hit och vi tog massor med fotografier! Till slut tvättade vi av oss dammet igen i en bastu som vi fick ha för oss själva. Det här stället var så speciellt att det räknas till de fantastiska upplevelserna. Vi betalade flickorna i receptionen 265 SEK och fortsatte färden.

Älvsbyn och Luleå körde vi förbi. Först längs väg 374, efter Älvsbyn på väg 94. Snart var vi åter på den gamla bekanta E 4:an i riktning mot Haparanda. Före det tankade vi i närheten av Luleå för 13,20 SEK/l. Det skulle räcka ända hem. Söder om Kalix var ringen sluten!

Framme i Haparanda. Fruarna skulle bestämt använda upp de sista kronorna, så vi besökte ICA, Haglöfs och tog oss förstås en hamburgare. Snart byttes åter färgen på mittstrecket från gult till vitt, utan att vi märkte när det skedde - nästan. Torneå–Haparanda känner väl vi gamla smörresenärer så bra att vi vet var gränsen ligger! Eller?

Med våra sista krafter släpade vi oss till välbekanta Torneå Camping. De kände till och med igen oss. Men överraskande nog var Storforsen helt okänd för dem. Vi upplyste dem och de bestämde sig för att åka och se på forsen hela gänget. För en trivsam kväll och natt betalade vi 26 €.

Slutrakan!

Nu fortsatte färden söderut på den finska sidan. Vi stannade följande gång i Ijo (fi: Ii), där vi träffade Sirpas och Leos bekanta från Tangomarknaden. Också Kärkkäinens varuhus inspekterades men vi hittade inget annat lämpligt är dopp till kaffet. Vi ringde till Nallikari i Uleåborg för att höra om de hade plats för oss. Men icke, det var ett rockevenemang på Nallikari och allt var slutsålt. Oväsen var vi ju inte intresserade av heller, så vi bestämde oss för Ruununhelmi i Säräisniemi i Vaala kommun. Också här tänkte det bli problematiskt, då de följande dag skulle ha en träff för folk med gamla bilar och motorcyklar. Då vi lovade att ge oss av på morgonen fick vi plats. Ute på udden hade det byggts en ny toalettbyggnad, duschar saknades tillsvidare, så man måste duscha i huvudbyggnaden. Deras hembakta bullar och bröd var lika maffiga som alltid, mums! På kvällen ordnades karaoke i salen. Det unga paret gick dit och vi gamlingar drog timmerstockar.

Sista dagen på vår resa grydde. Vi körde genom Vuolijoki mot Kajana. Söder om Kajana tog vi riksväg 5 söderut mot Idensalmi (fi. Iisalmi). Sista fikapausen höll vi norr om Idensalmi och därifrån gasade vi raka vägen till Kuopio och Sirpa och Leo till Varkaus.

Mätarställningen på bilen hade ökat med 3 555 km, och 354,4 liter diesel hade gått åt.

Slutord

Vi hade en fantastisk resa! Den var helt annorlunda än våra tidigare resor i Europa. Storslagna landskap, långa ödemarkssträckor och karg natur som ändå var hänförande på sitt sätt.

Tidpunkten för resan var bra. Vi var ute före den värsta turistrusningen, hade gynnsamt väder osv. Det jag skulle göra annorlunda är att jag skulle reservera en vecka till för att hinna stifta närmare bekantskap med sevärdheterna på Lofoten och i Vesterålen, för det finns mycket att se. Jag skulle också ta färjan direkt från Bodø till Moskenes, eller tvärtom, för att slippa köra fram och tillbaka. Överfarten tar nämligen bara fyra timmar. Bara färden från Å till Svolvær tar nämligen lätt två timmar. Man blir alltid klokare av erfarenheten!

Norge är inte så dyrt som det sägs, folk är mycket vänliga och hjälpsamma (i synnerhet mot oss finländare). Resan kan mycket väl göras också med personbil, alla campingplatser hade också stugor. Ute på holmarna fanns det också många populära fiskarstugor.

Slutet gott, allting gott. Får se vart vi åker nästa gång.

Ett stort tack till vårt ressällskap Sirpa och Leo, samt till alla dem som hjälpte oss att planera rutt, tidtabeller och sevärdheter att besöka.

Esko Vähämaa


Bookmark and Share